Skriva är ju en slags ventil för mig och just nu måste jag testa om det funkar för att få mig i bättre "mood".
Vaknade i natt av den värsta mardrömmen jag någonsin haft.
Jag drömde att Molly blev skjuten med fem skott i pannan, jag fattade inte först att det var hon för jag trodde det var en gammal gubbe som blivit skjuten i rummet bredvid det jag var i. När jag kommer in i rummet ligger Molly där på sida på en fårskinnsfäll. Hon ligger och gnyr och jag sätter mig bakom henne. Hon vänder på sitt lilla huvud och tittar på mig med tårar i ögonen. Hon vänder tillbaka huvudet och jag sitter fortfarande bakom henne och pussar henne lite på axeln. Jag säger att jag älskar henne och hon nickar försiktigt. Det är en jättestor blodpöl runt henne och hon fortsätter att gny svagt. Sen vaknar jag.....
Den paniken och ångesten jag hade när jag vaknade, den är obeskrivlig. Jag TROR jag anar hur föräldrar som mist sitt barn känner.
Det var liksom omöjligt att somna om. Började fundera på mitt eget agerande i sömnen; varför tog jag inte upp henne, varför ringde jag inte ringde ambulans, varför satt jag bakom henne?????
Fy fanken vad jag grinar när jag skriver det här!!! Nästan skrattretande men det var ju så verkligt och den där hemska känslan jag hade i drömmen vill inte försvinna. Panik, ångest, skräck....
Just nu känns det som att jag aldrig mer ska säga emot mina barn. Det ska få ALLT de pekar på :-)
Kram Lisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar