Julledighet och rivstart med jobb har gjort så jag inte skrivit ett enda inlägg. Fast å andra sidan har det inte funnits så värst mycket att skriva om.
Årets jullov var väl typ det allra, allra mest trista jag upplevt sen jag klev ner på detta jordklot. Fi farao! Grått, brunt, trist, ingen man fick umgås med. Bara trök typ. Betade av en del serier. Det var väl typ det som hände. Eller jo, en dagstripp till Oxberg och slalom i Kungsberget var väl det mest vidlyftiga vi fick till.
En eftermiddagsglögg ute med Mattias föräldrar och syskon med familj.
På kvällen kom mamma och pappa så vi åt, hade julklappsutdelning och spelade julklappsspel med dem.
På juldagen kom Mattias syster med familj hit.
Nyår då. Ja, på dagen hade vi vår traditionella nyårsgrillning med det vanliga gänget.
På kvällen hade vi i familjen middag hemma. Det var INTE populärt hos barnen kan jag lova. Det har ju alltid varit folk och fest på nyår! Vi diskuterade fram och tillbaka med vänner hur vi skulle göra men till slut kände vi att det var bäst att hålla oss till restriktionerna. Meeeen ett par vänner "råkade" kom förbi efter maten så vi badade i tunnan i omgångar och firade in tolvslaget med dem.
Men det har liksom legat ett tungt ok över axlarna hela lovet känner jag. Det är nästan så det känns som att jag bara vill glömma det som var. Även om både jul och nyår var trevligt i den form vi firade så har hela pandemin gjort att allt känns grått och trist.
Det har liksom inte varit någon tvekan OM jag ska ut och springa. Det var ju redan bestämt. Så mina pass har jag gjort, även om de varit sega. Fast vissa dagar har jag faktiskt längtat ut......
