torsdag 14 november 2019

Värsta hittills

I tisdags var det dags för ett pass...... Skjutsade Amanda på träning och skulle själv passa på att få träningen gjord.
Jag satt länge i bilen och tvekade.
Det var kolsvart. Regnet öste ner och det var snö i spåret.


Men jag tog mod till mig. På med regnjacka, broddar och en bra podd i lurarna. 
Första varvet (2,5 km) var hemskt. Ville gå hela tiden. Bestämde där och då att det får räcka med ett varv. Men när jag kom i mål tänkte jag att det kanske kan vara bra att trotsa demonerna i skallen. Så jag tog ett till varv. Jag ångrar inte en sekund.

Det kändes så klart väldigt bra efteråt. 
Det var välbehövligt efter en annars mycket dålig start på veckan.
Efter det har det bara gått åt rätt håll.
Snart är det helg och det ska bli så skönt.

Kram på er och ta hand om nära och kära!

måndag 11 november 2019

Premär på snö

Snön har kommit till Gysinge. Det är blandade känslor inför det. Det är lite för tidigt för att det ska ligga kvar men samtidigt blir det lite ljusare ute. 

I går morse TVINGADE jag ut mig själv på en springtur. 
Ställde klockan på 7:00 för att kunna komma upp och vakna lite innan turen. 
Morgonträning är inte min favoritaktivitet. Det är väldigt skönt efteråt men jag är sååååå seg.

3,5 minusgrader och blåsigt...... 
Drog på mig broddarna och drog iväg på min vanliga 5 kilometersrunda. 
Det gick långt mycket bättre än jag trott. Näääästan så jag njöt lite. 
Kände mig i alla fall väldigt nöjd, både under och efter turen. 


 När jag sen kom hem kockade jag och Molly ihop bacon och äggröra. 
Det blev en väldigt njutningsfull morgon.

Sen var det slut på friden. Heldag i Tallhallen eftersom både Amanda och Molly hade basketmatcher, Amanda dömde de yngre när de spelade +  att jag skulle stå i cafeterian och sitta i sekretariat.



Mycket folk, duktiga spelare så det blev en trevlig dag.

Lite farsdagsfirande på det  så var helgen slut.....

onsdag 6 november 2019

Mörkerspring

Nu är det nya tider kan man säga. Mörka tider.
Det är en utmaning att ta sig ut.
Första "mörkerspringet" gjorde jag i ett elljusspår i Östervåla. Det låter kanske töntigt men det var ganska mysigt. De har ett lagom kuperat och "mjukt" elljusspår.


Sen har jag fått till några fler kvällsturer och det låter ju knasigt men det är lite mysigt. 
Inhandlade ett par tjockare tights så att det inte ska finnas några möjligheter att komma undan pga kläder som är för tunna.

I helgen fick jag till, hör och häpna, två pass.
 Ett på 8,5 km och ett på 4 km. 
Det längre var i dagsljus och sist jag sprang den sträckan var i somras när det var 30 grader varmt. Då var det vidrigt. I helgen kändes det bättre. Bara några enstaka plusgrader men däremot en del "vildsvinsbök".  Det känns inte lika kul.

I går..... då gick det däremot käpprätt åt he¤#&te! Kroppen var såååååå seg. Efter 2 km gav jag upp och gick. Vet inte vad det beror på men kanske tyckte kroppen att den behövde vila efter att ha sprungit två dagar i rad i helgen.

Idag är det i alla fall Zumba och då får jag ju en annan form av konditionsträning.  




fredag 18 oktober 2019

Ett slag i ansiktet

Det här med att komma hem från en härlig semester och kastas in i verkligenheten blev inte lätt för mig. Här hemma drog köksrusten genast igång. Hela köket revs ut på lördagen och söndagen och på söndag eftermiddag slog en tillfällig depression till. 
Ville bara gråta, och det gjorde jag, med råge.

Den här bedrövelsen gjorde mig inte lycklig..... Och vetskapen att det kommer se ut som "hej kom och hjälp mig" i flera veckor gjorde inte saken bättre.

Och så tänkte jag på resan. Alla härliga och mysiga minnen.

Med sol och bad....

Mysiga kvällar.....

Och sköna motionspass upp på berget, längs med små vägar eller på gymmet....

Det kändes bara så ledsamt att allt det härliga var över. 

Mitt i allt började jag så klart fundera på hur jag kunde vara så jädrans korkad att anmäla mig till ett lopp som är 3 mil! Där och då kändes det TOTALT omöjligt. 
Det har känst som att jag sprungit mina rundor på samma tid hela tiden och inget har förbättrats.
Mitt i allt gav jag mig iväg på en runda och tänkte att jag struntar i att slå på klockan och se vilken tid jag springer på. Det får bli som det blir.

Tog min vanliga runda på 5 km och den kändes bra. 
Det kändes lite som att varje steg gjorde mig lite lättare.
När jag kom hem var själen lite mer rosa än grå. 
Det är baske mig otroligt vad en liten tur kan göra för humöret. 


Livet kändes något lättare och den där stora "resan är över"-sorgen var inte lika betungande.

På kvällen när jag kikade på dagens stegantal så såg jag att klockan registrerat min löpning automatiskt. Och att jag haft ett högre tempo än jag brukar.......
Då kände jag mig genast ännu lättare i sinnet. 
Det kanske går framåt ändå.

Veckan har varit bedrövlig träningsmässigt. Mitt vanliga Zumba-pass i onsdags. Det är det enda. Ska skjutsa Amanda på träning i kväll och då får det bli ett pass löpning i elljusspåret. I helgen kommer det knappast bli något. Då ska det rivas tapeter och skruvas köksstommar. 
Men min tid till träning kanske kommer tillbaka när köket är på plats. Jag är bara lite orolig för att jag ska tappa det jag byggt upp under sommaren..... 





tisdag 15 oktober 2019

Löparglädje


Vi är hemkomna från en härlig semester på Kreta. 
Semester och ledighet ger ju möjlighet till läsning. Jag hade lånat en bok på bibblan som heter LÖPARGLÄDJE.


Boken såg verkligen trist ut men oj så bra den var! I alla fall för mig.

Precis som Petra Månström betonar Rune Larsson att det inte måste gå fort. 
Jag gillar deras avslappnade inställning till löpning. 

Så jag tog mig en liten springtup där på Kreta. Den dagen var det väl typ 30 grader i solen. Men det gick! Sakta, sakta. Men med både Petras och Runes ord i bakhuvudet kunde jag känna mig nöjd.
Det ger mig lite råg i ryggen och kan ändå få mig att känna att jag kan räkna mig själv som löpare.

tisdag 24 september 2019

Skor


Det sägs ju att det viktigaste för den som springer är skorna....
Kanske inte helt svårt att förstå.
Så det fick bli ett par nya.

Ett par Asics.

Mina gamla har hängt med länge nu och de har inte varit jättebekväma. De har klämt rejält över lilltårna. Det var inget jag märkte i början så det var liksom inte läge att lämna tillbaka dem.

Nu blev det ett par rejäla Asics. 
Asics känns rejälast. Vet inte om det är sant eller om det bara är jag som inbillar  mig. 
Men det har alltid känts bäst när jag har haft Asics. 
Har testat både Nike och Adidas men de känns på någe vis simplare.

Det fick bli ett par svarta så jag kan variera kläderna 😁
Viktigt det där. Eller egentligen inte men köper jag ett par färgglada rosa skor så kan jag ju omöjligt komma i en röd tröja.... 
Det är roligt att kunna variera kläderna och jag tycker om förgglatt. Men skorna får vara neutrala.
Träning blir alltid roligare med snygga kläder.


onsdag 18 september 2019

Inspration


Den här kvinnan, Petra Månström , är en stor inspirationskälla.

Jag skulle till och med kunna säga att det är hon som har fått mig att komma ut i löpspåret.
Hon är så klok. Hon förmedlar löpning på ett avslappnat sätt. Det jag framför allt fastnade för var att det inte måste gå fort. 
För mig har det alltid varit "spring tills lungorna flyger ur". Men efter att ha "hittat" Petra så har jag tänkt om. 
Det måste inte gå fort. Jag springer, det går långsamt, men jag orkar mer och mer.
Och det är helt plötsligt roligt att springa!
Det är en himla stor skillnad mot förr.
Nu är 5-kilometersrundor något som jag springer flera gånger i veckan. 
Jag behöver aldrig oroa mig för att jag inte ska orka. 
Det är en otroligt stor skillnad för mig. 
Jag som alltid sagt att jag inte kan springa!