Sista viderkalla passet?????

 

I morse kom jag ut på ett pass redan 05:30

Jag ska köra basketspelare till och från Sandviken i kväll så det kommer inte hinnas med.

14 kalla grader var det men på nått underligt vis så går det ganska bra ändå om man bylsar på sig ett extra lager kläder.

Det ser ut som att kylan kommer vända lite nu så det kanske blir liiiite behagligare temperaturer.

I morse var det ett lager nysnö på vägarna så det blev lite pulsigt och då går det inte särskilt snabbt. Det gör det i och för sig inte annars heller.

I måndags "firade" jag 100 dagar med löpning varje dag. 

Förra veckan trodde jag på riktigt att jag inte skulle komma så långt. 

Det var verkligen tungt.

Tanken har vänt lite grann mot det positiva men jag är såååå trött på att springa efter samma vägar dag ut och dag in. 

Jag vill för löpningens skull få bort snön så jag får lite mer vägar och stigar att springa på.

Men samtidigt vill jag ha kvar snön, för nu är det verkligen vinter på riktigt.

Vi tog en skidtur med Molly i helgen och det var verkligen magiskt!

Så härligt väder och alldeles kritvitt.

Både Amanda och Molly är ute med kompisar i backen eller vid skridskoisen och det hör verkligen inte till vanligheten att de är ute av egen fri vilja.

Nu sätter jag 125 dagar som nästa mål.

Jag hoppas att jag håller ihop ett tag till. 😁

Men ge mig våååååår!

 

Alltså...... nu är jag less på allt! Jag vill ha vår, bara vägar, tunna kläder och värme. Sol har vi börjat se lite mer av men det är ju kallt!

Den där euforin över att få ta en springtur varje dag försvann för några dagar sen.

Pannlampa i mörkret är inte längre mysigt......

Snövita vägar känns inte längre härligt.

Broddar på skorna i pulsig snö ger ingen skjuts i löpsteget.

Detssutom är det omöjligt att få tag på mogna bananer!

Det är tametusan gröna bananer överallt!

Bananerna på bilden ser ganska mogna ut men de var mer gröna i verkligheten.

3 mataffärer på 2 dagar och i den sista butiken fick jag till slut gå lös i "Varsågod alla barn"-korgen för att få en ätbarn banan med mig hem.

Nu är det motigt!

Ska försöka pallra mig till 100 löpdagar. 94 har jag skrapat ihop nu. 

Jag gör ett försök.

Det blev en paus

 Julledighet och rivstart med jobb har gjort så jag inte skrivit ett enda inlägg.   Fast å andra sidan har det inte funnits så värst mycket att skriva om.

Årets jullov var väl typ det allra, allra mest trista jag upplevt sen jag klev ner på detta jordklot. Fi farao! Grått, brunt, trist, ingen man fick umgås med. Bara trök typ. Betade av en del serier. Det var väl typ det som hände. Eller jo, en dagstripp till Oxberg och slalom i Kungsberget var väl det mest vidlyftiga vi fick till.

Julafton spenderades dock med liiiiite släkt.

En eftermiddagsglögg  ute med Mattias föräldrar och syskon med familj.

På kvällen kom  mamma och pappa så vi åt, hade julklappsutdelning och spelade julklappsspel med dem.

På juldagen kom Mattias syster med familj hit.

Nyår då. Ja, på dagen hade vi vår traditionella nyårsgrillning med det vanliga gänget.

 

På kvällen hade vi i familjen middag hemma. Det var INTE populärt hos barnen kan jag lova. Det har ju alltid varit folk och fest på nyår!                                    Vi diskuterade fram och tillbaka med vänner hur vi skulle göra men till slut kände vi att det var bäst att hålla oss till restriktionerna. Meeeen ett par vänner "råkade" kom förbi efter maten så vi badade i tunnan i omgångar och firade in tolvslaget med dem.

Men det har liksom legat ett tungt ok över axlarna hela lovet känner jag. Det är nästan så det känns som att jag bara vill glömma det som var. Även om både jul och nyår var trevligt i den form vi firade så har hela pandemin gjort att allt känns grått och trist.

Löpningen då? Ja, utan den hade jag nog gått under. 

Det har liksom inte varit någon tvekan OM jag ska ut och springa. Det var ju redan bestämt. Så mina pass har jag gjort, även om de varit sega. Fast vissa dagar har jag faktiskt längtat ut......