När vi kom hem var det då dags för veckans milpass.
Jag var såååå otaggad och dessutom skulle jag ha med mig den där oresonliga hunden. Så det var bara skogsvägar jag kunde springa på. Den hunden i koppel när man ska springa är helt omöjligt.
Well, well. Det bar iväg längs med en ny sträcka och det var riktigt behagligt. Och det fortsatta att vara behagligt. Till och med så behagligt så jag kände att jag kunde öka på lite på slutet. Så den sista kilometern var den absolut snabbaste på hela sträckan.
Det var en väldigt ovan känsla att känna att benen och flåset faktiskt orkade mer.
Kände mig så sjukt nöjd när jag kom hem.
Nu ska jag försöka njuta av att det där passet kändes bra. Men jag börjar redan bäva för nästa miltur, för nu vill jag ju att den ska gå lika lätt.
Det är bara att inse att det går upp och det går ner när det gäller formen.
Flåset är det väl egentligen ingen skillnad på och musklerna är samma som jag haft hela tiden. Det är väl skallen som är den som ställer till det. Så nu intalar jag mig att det ska gå lätt nästa gång, då kanske det gör det. 😊
Ha´re gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar